makemeinsane

Ibland kan man känna sig lite ensam i världen, när jag var yngre berättade jag precis ALLT som pågick i mitt liv för Veronica ;) haha. Varenda litet steg man tog, precis allting man gjorde. Nu för tiden känns det enklare att bara hålla allting för sig själv nästan, speciellt när man lever lite tumult som jag gör just nu. Mestadels känslomässigt. Pendlar mellan trygghet och panik hela dagarna.

Jag har sett hur många av mina vänner blivit gravida och fått barn, och hur det har påverkat dom och deras liv. Vilken kontrast det är på livet dom lever idag och det livet dom hade förut. Det är så underbart att se er och prata med er.
Båda ni 2 flickor och pojken som jag spenderat större delen av mitt liv med. Det är ju er jag har växt upp med :)

När folk frågar mig "När ska du skaffa jobb, hus och barn då?" känner jag hur hjärnan exploderar på mig.. Och jag känner att kom igen, jag blir 21, jag har precis separerat och gått igenom den värsta tiden i mitt hittils, jag har precis flyttat ensam för första gången, och jag försöker studera. Jag antar att jag inte kommit så långt som alla andra kanske har.

Ibland när man sitter i sin grop (som man antingen grävt åt sig själv eller så har nån annan puttit i en) så känner man att man måste hitta en ljuspunkt i sitt liv för att kunna ta sig upp igen. Något som motiverar en, ger en kärlek, som ger en lust att kliva upp på morgonen. För många av mina vänner har deras barn gjort detta för dom, det vet jag. Ni har funnit en sån underbar anledning till att fortsätta kämpa, älska, gå upp på morgonen och se fram emot morgondagen.
Och jag är fruktansvärt avundsjuka på er.

Man kan säga vad man vill om mig.. men faktum är att ingen vet vem jag är längre. Inte ens jag vet det.
Är jag rolig och fri? Eller ensam och patetisk? Är jag omogen och rastlös? eller bara trött?

Vem har rätt att döma?

Har ni någonsin haft ett liv där varenda val du gör för din skull, inte behagar andra? Och eftersom dina val, som du gör, inte behagar andra så har du ingen att vara glad tillsammans med så pass att du får leta support hos totala främlingar?

Jag känner att hela världen skriker i mina öron att jag ska växa upp, skärpa till mig, sluta vara så förbannat löjlig.
Jag känner mig ganska vuxen, jag har haft 8 år av känslomässigt och personligt gödhet. Skärpa till mig? Exakt hur ska jag skärpa till mig? Ska jag sluta göra korkade idiotiska felaktiga val? Dvs, ska jag sluta tänka och känna själv och överlämna mig själv åt någon som kan bestämma och göra bättre val åt mig?

Jag tycker det är sorgligt, att folk kan tro som dom gör. Men det bevisar bara hur lite människor som borde känna mig faktiskt inte gör det. Vilka val gjorde du när du var 20-21? Gjorde du någonsin något fel? Lärde du dig av dina misstag?

Jag tänker inte lära mig av andras misstag. Jag tänker lära mig av mina egna. Jag tänker leva mitt liv på det sättet som jag vill, och jag tänker göra detta utan att på något sätt såra andra eller inte ta mitt eget ansvar.


Men om du någonsin behöver hjälp från någon - var beredd på att det är din själ och din rätt att tänka och tala för dig själv som du säljer. Gör du ett misstag, så vet dom att du kommer altid att göra fel. Passar det inte dom - så passar det inte dig.



"Du går nedtryckt i två alldeles för grova skor. Jag vet att du sa fel, och hela stan vet om den känns det som, Du gick för långt och du är alltid deras fnask. Jag säger "Kom!" Allt är förlåtet, dom snackar bara strunt. Dom har väl redan glömt hur kul det kan va att tumla runt! Du min ängel, här i livet får man sota för all skit som man har tyckt. Det gör dig matt, det gör dig arg, det gör dig nertryckt i två alldeles för grova skor, din mun ångar av rök. Vi går hem, du kan väl ruttna på en stol i mitt kök. Kom, så ruttnar vi ihop på alla veta-bättre-typer som ska säga hur man gör för har man nån gång grävt en grop åt alla veta-bättre-typer får man jävlar ligga i och skämmas tills man dör. Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu. Det där att komma på för sent vad man borde sagt, och Du vet hur det känns, det vet väl jag, jag har kännt dig, jag är van. Jag borde sagt igår, vad jag kom på härom dan men nu är allt för sent, nu är det gjort, nu är du dömd. Du gick för långt och du är alltid deras fnask, och han är glömd. Men låt dom älta, dividera om vikten i det där. Här får man aldrig göra fel, här får man aldrig göra om."

Du gör mig alltid så lycklig med dina ord.